Ett avslutat kapitel

Lyssnar på Lars - jag får liksom ingen ordning och tänker flera år tillbaka. På den tiden vi var vänner, när vi delade samma åsikter och syn på livet, det var du och jag mot världen. Med Winnerbäck och Hellström tog vi oss igenom alla svårigheter! Det liksom alltid en självklarhet att det var vi och ingen kunde någonsin komma emellan oss. Du var alltid den man kunde prata med när man var nere och du var alltid den jag skrattade högst med, för vi var så jäkla lika och det var aldrig någon som orkade hänga med i våra skämt. Och på somrarna tog vi cyklarna ner till stan eller stranden medan vi sjöng högt och pratade om våran framtid och drömmar. Vi tittade alltid på skräckfilm klockan 3 på natten och skrattade oss igenom dem, för att sedan komma in på ett så viktigt samtalsämne att vi glömde av att se resten av filmen. Och vi kunde alltid säga samma saker om och om igen, älta det som hänt och inte förstå oss på endel människor.

Vad hände? Vart tog allt detta vägen? Vad hände med dig, du fina, underbara person? Jag tänker inte lika mycket på dig längre, men du kommer fram ibland och då känner jag endast sorg och saknad, besvikelse och förvirring. För jag kommer nog aldrig förstå vad jag möjligen kunnat göra mot dig som fick dig att agera på det sättet. Jag önskar att jag hade kunnat få vara där för dig, och att du hade varit där för mig när jag hade det tufft. Vi hade en fantastisk vänskap, men jag antar att det är ett avslutat kaptiel. Önskar dig all lycka i framtiden, trots all skit du fick mig att gå igenom. Men tack för de 19 åren vi faktiskt hade.